Alla kanske inte letar information om saker på samma nästan maniska vis som jag gör, när de läser om något de inte helt känner till. Det krävs visserligen att något gör mig nyfiken, men blir jag nyfiken måste jag försöka ta reda på allt. Kanske är det ADHD, kanske är jag bara allmänt knäpp. Jag har ju trots allt lite galenskap i släkten.
Här kommer därför ett inlägg om blandade saker jag har lärt mig om mentalsjukhusen som Alfred var intagen på och några vårdmetoder som användes under de åren han vårdades.
Ulleråker
Ulleråkers sjukhus i Uppsala blev statligt sinnessjukhus för Uppsala och Stockholms län 1931 och hade då plats för 1250 patienter. Slutenvården där stängdes ner 1988 och nu finns det bland annat bostäder, olika företag och ett medicinhistoriskt museum på det gamla sjukhusområdet. Jag önskar att jag hade vägarna förbi Uppsala för jag vill gå på museet.
Sidsjön
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall var sprillans nybyggt och modernt 1943. Det hade plats för drygt 900 patienter vid öppnandet. Verksamheten flyttade därifrån 2001 och på området finns nu skolor, bostäder, hotell med mera.
Umedalen
Umedalens sjukhus i Umeå var mentalsjukhus 1934-1986 och hade som mest runt 1000 vårdplatser. Området är idag bostäder, föreningslokaler, skolor och galleri.
Igår kväll letade jag upp filmen I som här inträden från 1945, som bygger på en bok av Astrid Väring. Umedalen var förebild för mentalsjukhuset i boken och boken/filmen väckte stor uppståndelse när de kom på 40-talet. Tydligen hade inte gemene man förstått hur patienterna kunde ha det på sjukhusen.
Jag tyckte snarare att det verkade förvånansvärt lugnt på avdelningarna i filmen.
Några vårdmetoder
Min bild av mentalsjukhusens "oroliga avdelningar" innan det kom effektivare mediciner är av psykotiska patienter som får "vårdas" med tvång för att personalen ska ha en någorlunda dräglig arbetsmiljö. Jag blir riktigt stressad bara jag tänker på att försöka jobba på ett sådant ställe. Att man inom mentalvården testade med allt möjligt för att bara få lite lugn och ro är inte konstigt alls egentligen. Men det är väldigt tragiskt att patienterna blev utsatta för alltihop.
När en patient ordinerades att "läggas till sängs" betydde det att man sövde dem med sömnmedel eller försatte dem i insulinkoma.
Andra vårdmetoder var exempelvis varma långbad i upp till nio timmar, kallduschar, elchocksbehandlingar, infektioner med påföljande hög feber och så klart lobotomi.
Totalt ca 4500 svenska patienter blev lobotomerade mellan 30- och 60-talet. Det var en stor andel sett till befolkningsmängd, jämfört med andra västländer.
Det vanligaste sättet var att nå frontalloberna via ögonhålorna. Tanken var att bryta kopplingar mellan prefontalkortex och talamus. Med "Freeman-Watts standardlobotomi" gick det att lobotomera en patient på bara tio minuter. Efteråt hade patienterna blåtiror men var eventuellt lite mindre psykotiska och därmed lättare att ta hand om för sjukhuspersonalen.
De som inte "förbättrades" blev ofta helt apatiska eller fick andra personlighetsförändringar eller dog i samband med ingreppet. Ungefär var sjätte svensk patient som lobotoberades dog av det, enligt en studie från Umeå universitet.
När det kommer till min farfars far vet jag fortfarande inte säkert om han blev lobotomerad eller ej. Det finns visserligen ett intyg från hans fru till Sidsjöns sjukhus att hon godkänner att det görs men det finns ingen journalanteckning som rakt ut säger att det är gjort. Han var 63 år när han kom till Sidsjön så eventuellt tyckte de att han var lite för gammal för ett så riskabelt ingrepp.
Intyget från Elida sitter dock ihop med en remiss från 1958 till kirurgiska avdelningen på Sundsvalls lasarett där de ska undersöka ett ljumskbråck med misstänkt inklämning.
De kanske passade på att göra en snabb lobotomi samtidigt?
Jag lyckas inte läsa årtalet på Elidas intyg men det skrevs någon gång mellan 1943, då Alfred kom till Sidsjön, och 1954, då Elida gick bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar