Jag misstänker folk kan tycka att den här bloggen är väldigt onödig och jag har viss förståelse för det.
Det är självklart dålig stil att "hänga ut" en släkting på det här viset. Särskilt när det kommer till något så känsligt som psykisk sjukdom.
Hade Alfred varit en person som någon nu levande hade träffat och hade minnen av så skulle jag troligen låtit bli, eller i alla fall väntat längre tid. Som det nu är känns han bara som en anonym man som levde för länge sedan och råkade ut för den rent skadliga psykvården som erbjöds då.
Min egen kontakt med psykiatin har bara varit på 2000-talet. Visserligen har jag aldrig varit så sjuk som Alfred blev men jag är ändå väldigt glad att vara född på det senaste 70-talet och inte det föregående.
Men nu får det vara nog med försvarstal från min sida och vi hoppar tillbaka till Ulleråkers sjukhus 1939 och Källmark har börjat spöka.
Januari-februari 1939
Patienten har den senaste tiden haft sin sängplats å enkelrum, är fortfarande besvärad av sina röster.
Känner framlidne överläkaren Källmark komma inpå sig. Blöter ner sig för att skydda sig för påverkningar. Går ständigt med mössa av samma skäl. Snaskig.
Mars-maj 1939
Patienten är besvärad av röster som han talar med och slår efter. Orolig samt påverkad.
Är särskilt ansatt av dr Källmark som han både ser och hör. Patienten stoppar papper och dylikt i öronen för att dr Källmark ej skall komma in i dem. Slår och sparkar ikring sig för att hindra honom att komma inpå sig. Har även blivit mera snaskig utav sig.
Dålig sömn. God aptit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar